Bli medlem

Är bögjävlarna the only gays in the village?

Nöje & kultur

Baltic Battle 35 jubileum
Ett jäkla drag var det när SLM Stockholm firade 35 jubileum för Baltic Battle på Astoria...  

Ingen sover på Stockholms stadsteater
Har du inte varit på Stockholms stadsteater på ett tag ska du definnitivt försöka att bo...  

Hör Boy Georges bästa låtar och mixar, inför Spring Break Cruise
Torsdag-fredag 10-11 mars håller Monday Bar sin Spring Break Cruise på Silja Galaxy. Som...  

FIlmgalasäsongen är här - vilken är din filmfavorit?
Nu ska årets bästa filmer utses. Rösta på din favorit!  

Stephen Gately är död
Artisten Stephen Gately, 33 år, från irländska popbandet Boyzone hittades död på Mallorc...  

Snart börjar Stockholm Queer Film Festival
Queer Filmfestival tjuvstartar årets Stockholm Pride, helgen den 25-26 juli. Bl a visas ...  

Hör P3s möte med Antony Hegarty
Radioprogrammet P3 Pop har träffat Antony från Antony and the Johnsons. Programmet sänds...  

Niclas Ericsson romandebuterar med thriller om bögsex och mord
Niclas Ericsson romandebuterar med en bögthriller i vår. Hans bok Familjehemligheter är ...  

Rusning efter biljetter till Monday Bars fest på Berns på måndag
BERNS by MONDAY BAR med MARCO V äger rum på måndag 7 juli. Nu är snart förköpsbiljettern...  

Clean vs Gina The Ultimate Boy & Girl Spring Party
Sju DJs på Nalen lördag 3 maj då Clean groups två fester Clean och Gina slår sina påsar ...  

Ryan Philippe vägrade skoja om gammal bögroll
Den alltid lika plumpe Jay Leno har tvingats be om ursäkt för ett par bögskämt i sin sho...  

Heath Ledger är död
En av Hollywoods verkligt begåvade unga skådespelare har avlidit, 28 år gammal. Heath Le...  

Senaste artiklar:

Kritiken från böghåll av boken har helt enkelt hållit en ganska låg kvalitet.
Av Henrik Tornberg  Onsdag, 27 Juni 2007
NÖJE & KULTUR   
"Gaska upp er grabbar, så länge ni finns är loppet inte kört. Och ni är också bögkultur.  "

Som redan Micke [och tydligen Dexo, se kommentar från Micke nedan] har skrivit är boken Bögjävlar inte så mycket en bok som det är en samling enskilda artiklar av en typ som regelbundet borde publiceras i svensk gaypress. Var och en för sig är de utmärkta och skulle inte kunnat förekomma i QX och förmodligen heller inte i Kom ut som den tidningen ser ut idag. (I Sylvester eller Straight då det begav sig, kanske, men på den tiden var just de här killarna uppenbarligen inte redo än, och kanske var behovet inte heller så skriande stort av arga bitterbögar). I Zon? Möjligen, Roger?

Men ska man "recensera" Bögjävlar bör man göra det utifrån helheten och anta att meningen har varit att summan av artiklarna i antologin tillsammans ska utgöra något mer än de enskilda delarna. Och det är nånstans där det blir lite problematiskt, dock icke alls av de anledningar som en del bögkritiker siktat in sig på, som kritiken av Pride eller hånandet av vaxade bröstkorgar. Pride ÄR ur ett kulturellt perpektiv - precis som de skriver i Bögjävlarbloggen - en mycket smalare tillställning än releasefesten för Bögjävlarboken. Konformismen är total i den mening att den glittriga mainstreamgaykulturen har total hegemoni. Att Håkan Lidbo och Andreas Tilliander får spela skivor på dansbanan i pauserna mellan schlagernumren är inte ett tecken på att Pride innehåller mångfald, snarare bekräftar det att Prideledningen inte förstått kritiken som riktas mot festivalen. Pride är som amerikanska TV-serier på 60-talet där det alltid fanns en "samvetsneger" med, eller kanske som de är just nu då det ofta är en "samvetsbög" med utan att status quo utmanas för fem öre. I TV-seriernas fall är det förstås den vita kulturen (samvetsnegern) och strejta kulturen (bögen) som inte utmanas. I Prides fall är det den svenska, kommersiella och antiintellektuella "HBT"-kulturen.

På samma sätt missar bögkritikerna som tror att schlagerhatet driver Bögjävlarna helt poängen. Och kom igen, 1000 killar som alla har bar överkropp och samma typ av lågt skurna jeans dansandes till exakt likadana houselåtar vecka efter vecka (dvs internationell medelklassbögkultur) ÄR ganska corny och man måste kunna få håna det lite grann även om man själv kanske springer på såna ställen då och då (som Daniel Björk i sin text så ångestladdad skriver om).

Kritiken från böghåll av boken har helt enkelt hållit en ganska låg kvalitet.

Vad jag saknar är delar av analysen. Var är klassperspektivet, t ex? Det nämns så vitt jag kan se vid ett par ställen i förbigående, bl a för att beskriva just partaj med bar överkropp och house som ett övre medelklassfenomen. Men schlager som arbetarklasskultur - vilket det självklart är - tycks vara osynligt för de akademiska medelklassförfattarna. Det talas mycket om maktstrukturer i boken och på bloggen, men att författarna själva befinner sig över schlagerälskarna i klassmaktstrukturen går dem själva förbi. Bögjävlars utgångspunkt är nämligen elitistisk och akademisk (vilket är HELT okej med mig, men då bör man kanske diskutera just den saken). Pride- och schlagerrörelsen i Sverige är folklig på samma sätt som Stefan & Krister, Allsång på Skansen, Markoolio och Måns Zelmerlöv. Man kan beklaga att bögar genom sitt utanförskap inte blivit "ennobled" och tillbringat sina ensamma ungdomsår med att läsa Foucault och Proust, men det gör heller inte de flesta andra olyckliga ungdomar som inte kommer från en intellektuell bakgrund. Bögjävlarna befinner sig i en socialgrupp (intellektuell medelklass) varifrån det verkar vara svårt att få syn på andra socialgrupper.

Vad jag också saknar i Bögjävlar är en klar definition av vad som egentligen kan sägas utgöra just bögkulturen. Den defintion som mest förekommer i boken är "bögkulturen som den syns i strejt media och QX", men skulle någon få för sig att definiera strejt kultur utifrån vad som syns i DN, SvD och (för att ta en stor strejt månadstidning) Vecko-Revyn? Det snackas också mycket om Lino i boken, och Pride - dvs ställen i Stockholm speciellt avsedda för enbart homosexuella. Men alla bögar, speciellt yngre, som föredrar att mingla på andra klubbar och därmed sätter sin tydliga prägel på dem, är inte de en del av en bögkultur också? Är inte Rufus Wainwright bögkultur likagärna som Kikki Danielsson är det? Är inte Makode lika mycket bögkultur som Lino-Bernhard? Är inte Bögjävlarna själva, i alla de former de varje månad syns i svenska medier som INTE är helt gay, bögkultur?

Vi är i själva verket väldigt många, inklusive författarna, som tröttnat på just ghettot och utvidgat våra cirklar. Vi verkar och påverkar utanför just HBT-världen, men sätter samtidigt vårt avtryck på andra bögar och även på strejta. Vi tillför något till bögidentiteten genom att göra det. Men enligt den definitionen som används i Bögjävlar har vi då samtidigt halkat utanför "bögkulturen" och bidrar inte på något sätt till att utveckla den. Med den definitionen är bögkulturen förstås dömd att döden dö, då allt som sker utanför ghettot per definition inte får räknas med. Stackars Rufus W hade alltså varit tvungen att uppträda på Pride för att få bli bögkultur. Och Kristoffer Poppius, Sveriges bäste bögskribent, kan förstås bara drömma om att få bli en del av den kultur han så hett drömmer om.

En tredje brist i analysen är att författarna hela tiden efterlyser Bögens rätt att bara vara man utan att definiera sig utifrån att han inte är strejt, samtidigt som de resonerar utifrån Bögen som ett unikum. Var är manlighets- och mansrollsanalysen? Det snackas mycket om strejta män i boken, men paradoxalt då bara uifrån exakt samma perspektiv som man säger sig vilja komma bort ifrån. Strejta män i grupp har ungefär samma gruppdynamik som homosexuella män i grupp. Mansrollen är i gungning för alla sexuella identiteter vilket får en del män att fly in i stereotypernas sköna värld.

Man kan beklaga att bögar inte kommit längre, men att beskriva deras problem med manligheten som något unikt samtidigt som man inte ens problematiserar de strejta grabbarna (som alla vet har massa skit att ta itu med) blir helt enkelt inte... komplett.

Till sist anser jag att perspektivet är för kort. Det är väldigt mycket nu, nu, nu. Ska man prata om västerländsk kultur och identitet väljer man förmodligen inte att snacka om enbart vad som hänt i Sverige sedan år 2000. 80-talet, 70-talet och 60-talet skulle nog få vara med. Man måste nog få göra det även om man snackar bögar. Och om man tar med i beräkningen att bögar är en liten grupp med lika varierad bakgrund som alla andra, kan man nog räkna med att en Bengt Martin, Jonas Gardell eller för den delen Tomas Hemstad och Petter Wallenberg, bara kommer fram ibland.

Med allt detta sagt: Bögjävlar har många poänger, och flera av artiklarna når fram till kärnan eller kärnorna i vad som är skevt i bögars självbild och kollektiva beteende idag, 2007. Roger Wilsons artikel är lysande och jag önskar att den skulle kunna funka som en väckarklocka för de bögar som tror att vår historia inte betyder något. Daniel Björk skriver sin förmodligen bästa text någonsin (som jag har läst) eftersom han lämnar ut sig själv och sin ångest inför sitt eget förminskande av det egna jaget - och samtidigt sätter fingret på vad som saknas i Bögjävlar. Gaska upp er grabbar, så länge ni finns är loppet inte kört. Och ni är också bögkultur. Precis som Dexo, och Åsiktstorped och tusen andra icke infantiliserade killar.


HENRIK TORNBERG
Kommentera den här artikeln?
För att kunna starta eller delta i diskussioner på Sylvester behöver du först bli medlem. Det är gratis och tar bara några minuter.

Redan medlem? Logga in här

Ingen har kommenterat den här artikeln än.